Göteborgsvarvet 2011
Med en nervös känsla begav jag mig mot Slottskogen, den där lätta sköna avslappnade känslan ville liksom inte riktigt infinna sig. Uppvärmningen gjorde inte mig lugnare direkt heller, försökte få igång benen med några stegringslopp men det kändes segt, segt.
Bestämde mig för att det får bära eller brista, bra fart från början och hålla i så länge det går. Det höll i ca 11 km sen var det en kamp mot min kropp som bara ville lägga sig och vila.
Har väldigt lite minnen av Götaälvbron, det enda jag tänker på att jag måste avsluta sista kilometrarna i strax över 4 mintempo för att nå sub 90, när jag svänger in på avenyn försöker jag få fart på kroppen genom lite highfives med publiken, men det ville sig inte. Måste stanna. Orkar inte följa någon rygg.
Vasagatan och husargatan passerar som i en dimma, springer över gångbron in i Slottskogen. Måste spurta. Vill stanna.
Hör Carolina ropa vid Bel Parc, måste spurta. Orkar inte, benen vill inte. Äntligen i mål, klockan visar 1.30.29, skriker ut ett faan!
Lunkar sakta ut genom stadion och till picnickfilten, känns surt och bittert. Får officiella tiden 1.30.24, inte sant! Exakt på sekunden som på Gbg-halvmaran i höstas.
Nu ett par dagar senare känns allt bättre, jag är nöjd med mitt varv (!). Slog trots allt förra årets tid med 13,5 minuter. Jag vågade satsa från början, vågade hålla i och jag vek inte ner mig, trots att min kropp ville. Fick dessutom med mig ett litet PB, passerade milen på 41,37.
Med bättre kontinuitet (dvs mindre förkylningar) i träningen så känns det som om en tid ner mot 1,25 inte ska vara någon omöjlighet. Trodde inte det skulle vara så stor skillnad att starta i grupp 1B mot 4 som förra året, men det var grym skillnad , kunde springa på hela vägen.
Nu är det bara 17 veckor kvar till Berlin! Kittlar lite i magen...
Först en fin (!) bild tagen av min kära fru på tätgruppen,
sedan lördagens sötaste supporter,
och sist posar jag i tävlingsoutfiten.
Kommentarer
Trackback
